NU RÄCKER DET!!
Har varit borta ett tag från bloggen. Men jag känner att om jag ska blogga, så ska det vara för att jag vill och för att jag har orken till det. Sista tiden har jag inte känt att viljan finns eller att jag har orken för det.
Bloggen startade jag efter råd av min kurator, för hon tycker att jag har svårt att prata om hur jag känner och vad jag vill säga. Så då sa hon till mig, starta en blogg och skriv istället. Ibland kommer orden ner i skrift så himla mycket lättare.
Så vad är det som hänt?
Jo, mycket har hänt sista tiden. Jag har gått en rehabiliteringskurs två dagar i veckan under åtta veckor. Har lärt känna underbara människor som också har reumatisk diagnos. För mig handlade det om att lära mig hitta sätt att klara min vardag, med
värk och/eller med mina nedsatta leder. Min vardag handlar i första hand om familjen, att finnas där för mina barn och för min man utan att uppfattas som svag. I andra hand är det jobbet, som jag älskar och som jag vill vara närvarande till
100% när jag väl är på jobbet.
Kursen har gett mig väldigt mycket, samtidigt som den varit väldigt utmattande för mig. Men det jag tog med mig från detta, är alla redskap/hjälpmedel som jag kan utnyttja till min fördel, att hitta andra sätt att göra saker som jag inte klarar av
längre. Att lära mig sätta lite mer gränser och att inte vara rädd för att säga Nej.
Då inte bara kursen i sig var utmattande, så fick jag influensan som gjorde att jag blev ännu sämre både i kropp och själ. Gick nästan in i väggen av utmattning. Kunde svimma av och förlora medvetandet helt plötsligt. Rasade ännu mer i vikt, så jag
hamnar under mitt sista mål.
Mitt i allt detta får jag även veta att mina sprutor jag tar för sakroiliten inte funkar, och vi får börja om från början och byta sprutor ännu en gång. Nu när man går och lägger sig så är man lite av en mumie pga alla ortoser jag har på armar, händer,
armbågar, knän och fötter. Jag blir ännu sämre innan jag kan bli bättre.
Mina föräldrar mår dåligt av att se mig, pga att allt detta sätter sina spår på mitt utseende. Jag har som vanligt svårt att kunna förklara för dom varför allt är som det är och detsamma gäller min man och barnen.
Jag känner mig som en svikare både hemma och mot mina medarbetare. Alla drar mitt lass.
Men som den envisa Linda jag är, så tänker jag inte ge upp, utan det är samtidigt allt detta som gör att jag fortsätter kriga, speciellt mina barn. Sällan låter jag någon se något annat än den glada och spralliga person som alla känner. För jag
tänker inte för något i världen låta min sjukdom vinna över mig och ändra mig. Jag anpassar mig och hittar sätt som passar mig. Ni alla ger mig energi och gör att jag orkar mer.
Så Tack för att ni finns.
Ha lite tålamod med mig, så kommer ni se den pigga Linda igen
Jag säger IGEN:
Tack för kaffe och smink! Den som uppfunnit båda dessa saker borde vinna nobelpriset alltså. Jag vet inte vad jag hade gjort utan både kaffe och smink.
Kram på er alla och ta hand om er. 🌸
