Guuuud, vad länge sedan det blev ett inlägg här. Tittade precis när mitt senaste offentliga inlägg var, det är ju nästan ett år sedan. Tänk vad tiden går snabbt. 😱

Nytt år och med det kommer nya utmaningar. Jag har aldrig varit typen som har ett nyårslöfte och tänker inte starta med det 2019 heller. De senaste åren har varit så himla utmattande på alla sätt och vis för mig, så att bara ha tagit mig igenom dom är en bedrift i min mening. Jag är inte den som gråter över spilld mjölk, men ibland då är den där jävla mjölken bara för mycket alltså.  🤬🥺

Förra året, alltså 2018 🤪 allt som kunde hända tror jag hände. Tänker inte räkna upp allt, för då blir jag aldrig klar. Men det var från att mitt reumatiska blivit värre, och med det kommer byte av sprutor och ännu sämre kontroll på min kropp, till att förlora en nära anhörig som jag älskade och såg upp till så himla mycket och som jag saknar. ♥️

Sen kommer man in på 2019, vad väntar mig? Det vet bara Gud! Men jag kan ju inte säga att jag har för stora förhoppningar på detta året heller. Jag har slutat att sätta för stora mål, för det finns ingen ork eller energi till att försöka uppfylla eller nå målen. Nu menar jag generellt. 

Nyårsafton var väldigt trevlig, kunde jag ha njutit mer? Självklart kunde jag det, om det inte va för all värk jag hade i höften. Jag kunde inte dansa med familjen, för jag har avbrutit all medicinering inför min operation som jag gjorde igår. Så jag börjar 2019 med en operation och sjukskrivning. 👎🏻 

Operationen gick väll bra i sig. Men allt innan dess var väll inte vad man förväntade sig. Narkosläkare beslutade att OP skulle utföras med lokalbedövning, med det menas att man drar tillbaka allt blod från hela min arm och sprutar sedan in bedövningen. Det tog inte som det skulle, förvånar mig inte 😒 så läkaren säger att vi försöker med lugnande och en typ av smärtstillande som skulle hjälpa lokalbedövningen. Vid detta laget är jag inte medveten om något längre, vilket inte är konstigt för enligt läkaren så börjar jag krampa och hela kroppen har spasmer och  ryckningar. Min kropp klarar inte av det, så då beslutar de att söva mig, vilket var det som jag bad om först, för jag ville inte Se när de drog tillbaka blodet ur armen. 

I alla fall, operationen genomfördes och jag var hemma sent på eftermiddagen igår. Nu sitter jag hemma framför brasan och gör inte så mycket mer än tittar på serier och filmer och dricker en massa kaffe. 

Nu när man ändå är sjukskriven, så kanske man hinner blogga lite mer. 

Mina prioriteringar har ändrats så många gånger så jag tappat räkningen. Men sånt är väll livet. Det är bara att ta en dag i taget och försöka tänka positivt. Det är sån jag är och det är så jag kommer fortsätta vara. Jag kommer inte sluta vara glad, för gör jag det så kommer jag bara börja gråta och det är svårare att sluta gråta än att fortsätta vara den glada Linda som alla känner. ♥️