Då var det fredag och 1:a december. Shit va tiden går fort alltså. Känner att jag skulle behöva en paus-knapp för att pausa tiden lite. 2017 är nästan slut och det känns som jag befunnit mig i en bubbla av värk och ångest i ett och ett halvt år. En ångest om att inte hitta tillbaka till mig själv, fortsätta ett liv av konstant värk och vara en börda istället för den starka glada Linda som alla känner. Speciellt för min familj. 

Jag har levt med mina besvär så himla länge, men att sen få en smäll efter den andra, tar mycket på psyket. Det har varit tungt att hitta tillbaka till mig själv, och jag kanske fortfarande inte är där än, men är på god väg. Det som jag har fått inse är att jag får anpassa mig efter vad jag klarar av och vad jag kan göra. Att inte hänga upp mig på vad jag brukade klara av och kunde göra. Värk har jag och kommer alltid få leva med. Medicin och sprutor tar inte på mig som det borde. Men har minskat lite, stelheten är kortare perioder om dagen än innan. Så det gäller att se det positiva i det hela. 

Tittar jag tillbaka hur jag var för ett år sedan, så ser jag förändringar och då tänker jag inte på utsidan, utan min mentala förändring.